Jag har jobbat i skolan i snart 17 år, mycket har hänt under den tiden. Men ännu mer kommer att hända bara de närmaste åren. Digitaliseringen av samhället kommer att ställa nya krav på skolan, skolledare och framför allt oss pedagoger.
Idag kan man åka med självkörande bilar, handla i affärer utan kassor eller personal och få sina varor levererade hem med drönare. Det finns artificiella intelligenser som ställer bättre diagnoser än läkare. Man kan få ett talat språk översatt direkt i en liten snäcka man har i örat. Vad det kommer att innebära för integration av nyanlända kan man kanske tänka sig, men vad det gör med språkundervisningen på sikt är svårare att föreställa sig.
Enligt forskare kommer över hälften av de yrken som finns idag att försvinna under en så kort tidsrymd som tio till femton år i Sverige. Lärare är dock inte ett av dessa yrken.
Problemet är att vi i skolan inte hinner eller kan anpassa oss till en värld som rör sig så fort som den gör just nu. Vi hinner inte fortbilda oss och det är dessutom svårt att veta just vad man ska utbilda sig mot.
Vi hinner inte heller vänta på att andra ska lösa det här åt oss. Det måste komma från oss och det måste komma nu. Jag förstår om det låter som en omöjlighet eller till och med ett slag i ansiktet på den pedagog eller skolledare som jobbar livet ur sig. Här kommer jag och lägger ytterligare ett måste på högen. Jag säger dock inte att detta ska ske ovanpå allt vi redan gör. Jag säger att vi måste ompröva vår syn på skolan i grunden.
Vi utbildar inte fabriksarbetare längre där viktiga egenskaper var att komma tid och kunna läsa och skriva och lyda. Så vilka egenskaper behöver vi träna för att rusta våra elever för framtiden som kommer emot oss i full fart? Det kan vara så enkelt som att ställa sig frågan: Vad kan en maskin inte göra?
Men förutsättningarna finns, vi har bra utrustning och snart har även alla elever det också. Vi kan inte välja bort digitalisering, den är här vare sig vi vill det eller inte. Jag menar att vi måste lära oss de digitala verktygen för deras egen skull. Vi kan inte ha elever som inte kan spara en fil eller skapa ett säkert lösenord i en värld där så mycket av ens liv ligger på nätet. Det är minst lika viktigt som slöjd eller samhällskunskap.
Pedagoger och skolledare måste bli nyfikna och våga prova – för vi hinner inte gå kurser. Börja i liten skala, involvera eleverna och utforska den digitala världen tillsammans med dem. Så har vi gjort på Gymnasieskolan Knut Hahn med Microsoft Office 365, till exempel. Tillsammans, elever och lärare, utforskade vi O365 och bestämde hur vi vill jobba med det i undervisningen.
Men våra elever blir inte färdiga för framtiden bara för att de har byggt en by i Minecraft på historielektionen eller skrivit sin uppsats i ett worddokument som ligger i molnet. Det är när man lägger ihop alla delarna, när man lär sig källkritik i ett ämne, skriva på blogg i ett annat, redigera bilder i ett tredje som bilden börjar ta form. Det är genom alla pedagogers arbete som helheten byggs och grunden läggs för ett liv i den digitala åldern vi redan befinner oss i. Alla kan inte göra allting, men alla kan göra något. Ansvaret ligger på oss alla inte bara skolledarens eller pedagogens. Det är allas ansvar att rusta våra elever för framtiden, hur den än ser ut.
Fredrik Johansson
Förstelärare Datavetenskap & Teknik
Inlägget publicerades först på Ronneby Kommuns intranät
Comments